BajsLina

Dessa ord av Elsa Billgren stämmer så otroligt mycket om livet och om förhållanden. Jag vill inte vara rädd. Och det har jag varit i vissa stunder i allt möjligt. Rädd för att bete mig fel mot människor. Rädd för att sjunga fel, dansa fel, dricka fel, göra en skoluppgift fel och allt annat som kan vara fel. Rädd att förlora honom och det vi har. Mot slutet accepterade jag att vi kanske skulle förlora varandra. Att jag accepterade det förändrade ingenting förutom känslan inom mig själv. Jag slapp väl allt det värsta grubblandet och det förjävliga som kan följa med även om det gjorde/gör ont. Jag försöker nu lära mig att inte vara rädd för allt det andra. Jag kan bara vara jag. Vad mer kan jag begära än att jobba med att trivas och älska mig själv? Jag är en erfarenhet rikare. Och nästa gång jag går in i ett förhållande tänker jag inte vara rädd och jag kan bara hoppas att min dåvarande parter kommer känna detsamma. Denna gång var det inte så och det är bara att acceptera och leva vidare!

"Hjärnan har inte en förälskelse i mer än sex månader. Så efter sex månader förlovade vi oss och redan dagen efter kändes det som att världen var upp och ner. Var det här verkligen rätt? Vill jag leva med honom för resten av livet? Vill jag verkligen det? Kommer vi klara det när hjärnan slutar hjälpa till, när det bara är vi två och livet?  

När jag träffade Pontus hade jag varit singel i några år. Han hade ett långt förhållande bakom sig, var fem år äldre och när jag tänker på det, en blandning av alla killar jag tidigare älskat. Snäll och poetisk, spännande och egen.

Jag har aldrig hunnit tänka på det där med att leva med någon för evigt. Jag har aldrig hunnit tänka längre än sex månader och kemi. Men det höll sig kvar.

Idag har jag inte så bråttom. Det kommer perioder då jag inte vet hur det blir. Vardag och kaos.

Efter mina föräldrar bröt upp vände mitt liv upp och ner. Vänner försvann, fokus förflyttades och i många år har det varit rörigt i mitt hjärta.

Fast han är kvar. Han har funnits där vid min sida och sett vad jag behöver. Vi går i parterapi och längtar tillsammans. Framtiden är så himla spännande. Det är inte sex månader i taget längre. Livet är så långt och jag orkar inte oroa mig för att allt ska försvinna.

Jag är inte rädd.

Om vi skiljer oss, so be it. Jag vet ju att de flesta gör det. Jag tänker inte på allt det jobbiga vi kommer gå igenom tillsammans. Kommer det så kommer det.
Vi har våra lata lördagsmorgnar. Vi gillar att titta på Family guy när vi äter frukost, ha sängen bäddad och jobba på helgerna. Nu.
Imorgon kanske det ser annorlunda ut. Det skrämmer mig inte.
Livet kan ta skarpa svängar. Allt kan hända. Men han fanns där när jag var ledsen, han ser det bästa hos människor innan han ser ondska och han vågar hoppas som jag.

Ibland får man göra sig till, kompromissa och ta sig själv i kragen. Ge varandra tid, förståelse och respekt.

Jag är inte tonåring längre, jag lever längre än sex månader i taget. Men jag tänker inte förutbestämma mitt liv. Vi gör det, bara genom att leva. Vi bestämmer vår framtid i hur vi är mot varandra. Hur vi längtar, drömmer och ser framåt. Han är inte rädd. Jag är inte rädd. Men skiljer vi oss, so be it.
Då är det väl så. Vi gjorde vårt bästa.
Jag har släppt taget och flyger med honom. Vi får väl se vart vi landar.
Jag kommer iallafall inte lura mig själv. Våra sex månader är över, även om de kommer tillbaka titt som tätt. Varje gång jag ser honom med någon som ser upp till honom, sovandes i soffan eller sekunderna efter han vaknar så blir jag trygg. Han är så himla god.
Det är ingen jakt. Han får tycka vad han vill om mig. Jag visar mig precis som jag är. Det får bära eller brista. Men om det brister, så gjorde vi allafall vårt bästa, och vi vågade.

Glöm inte att ge varandra egen tid, sluta bråka i tid och prata om det sen. Glöm inte tysta långpromenader eller att säga förlåt. Brottas, lek och ge med dig. Ge dig ibland.
Visa allt du är stolt över och skryt. Ge allt.

Ni kanske får mer än sex månader. Vi kanske får mer än kemi."