BajsLina

Jag är tillbaka på ruta 1, i alla fall här på bloggen(kanske lite i livet också). Aldrig någonsin har jag känt mig nere när våren strömmar in. Men här är jag, solen skiner, knopparna slår ut, människor grillar, spelar kubb, dricker öl och skrattar. Själv sitter jag på min toa och känner mig BARA i vägen. Fysiskt men också psykiskt... Jag har människor att vara med och saker att göra, men mitt humör ställer sig verkligen i vägen. "Vill dom ens ha med mig?" "Jag är ju ändå bara negativ." "Vad har jag ens gjort det senaste året?" "Och varför är människor dum i huvudet?"

20-årskris är väl det dom kallar det? Eller i mitt fall då, 21... För på tisdag smäller det, jag fyller år. Liksom förra året känner jag inte för några planer just på min dag. Det känns bara för tungt. Allt känns tungt och jävligt. Jag är så lost, så fucking jävla lost och det är okej. Jag måste acceptera att det är okej att känna så, i alla fall en liten tid. Måste man inte dö några gånger innan man kan leva (Ja jag är så djupt nere att jag citerar Håkan)? Måste man inte ner i skiten för att kunna ta sig upp igen och skina som fan? 

Jag har en dag till på mig att tycka synd om mig själv sedan får jag ta av mig offerkoftan jag burit ett tag och bara vara så fucking jävla amazing.

2 dagar kvar tills det är min tur att skina.