Ångest
Ångest finns i så mycket för mig... Det kan vara allt från att säga nej eller tacka ja till att öppna ett sketet litet brev. Det har alltid funnits med mig och jag vet inte riktigt varför. Hör det ihop med dålig självkänsla?
Skulden som finns i mig när jag inte lever upp till andras förväntningar är så himla jävla stor att det äter upp mig inifrån. För mig finns inte ett nej från början(för det känns så självklart att jag måste säga ja för "Gud vad kul" eller "Hen
kommer bli så glad") men tillslut leder det ändå till ett nej av olika anledningar. Ibland blir nejet en lättnad då jag byggt upp min ångest inför det jag tackat ja till. Ibland är det ett nej för att jag bokat upp flera saker
samtidigt, eller bara helt enkelt inte kan säga ja och då är ångesten extremt påtaglig. Ja, det kan till och med finnas med mig i flera månader/år....
Att bara göra, det finns liksom inte för mig. Jag bygger upp allt så himla stort i mitt huvud att det blir kaos. Tankarna flyger och flänger vart dom än vill utan mening eller ändamål. Likt en blodigel så suger dessa tankar musten ur mig. Jag vet inte
vad jag har tänkt, eller när jag har tänkt vad. Det jag vet är att detta i sin tur leder till - ångest.
Vardagssaker blir så himla tunga och jobbiga... Bara att sätta på sig trosor, dricka vatten osv kan ibland kännas som ett stort projekt. Är det inte konstigt hur saker som kan vara så naturliga känns som att det är det mest onaturliga i världen?
Ångesten är som hunger för en varg som aldrig blir mätt... Den äter upp allt i sin väg. Jag borde svälta ihjäl den jäveln.
- Mål för kvällen, ta ett bad och fixa disken.
~ Poeten Lina
