Att brottas med sina inre demoner
Gårdagens upplevelse var en av dom läskigaste sakerna jag har varit med om i hela mitt liv. Jag måste ha hamnat mellan ett vaket och ett sovande tillstånd där jag ändå hade kontrollen. Ni vet som när man var liten och kunde styra drömmen och drömma hur länge som helst. Fast jag var inte i en dröm. Och det enda jag kunde se var dess hemska demoniska ansikten som skiftade med millisekunder mellan varje ansikte.
Ska jag tolka detta så kan det vara att jag uppenbarligen inte riktigt är där ännu gällande självacceptans. Jag har alltid tänk att jag brottas med något inom mig, sådant vi kallar för hjärnspöken eller inre demoner. Det har liksom alltid varit en del av mig. Men att se det som jag såg igår fick mig liksom att inse att dom där tankarna inte är jag. Dom definierar inte vem jag är och nu kan jag se det på ett mer objektivt sätt.
Precis så som min skolkurator beskrev ett beteende hos en närstående, jag citerar "Det som hände är inte den människan. Det är en separat händelse som inte definierar vem den är. Om du kan se det som två separata grejer kommer det bli lättare att bearbeta" och detta kan jag ta med mig.
Jag är inte mina inte demoner och hjärnspöken. Det ska aldrig få definiera vem jag är. Och dom kommer aldrig få nå och omsluta mig. Stå där och skrik eller försök att få tag på mig. Ni kommer aldrig att nå.
- Målet för denna morgon. Tvätta håret och sminka mig. Eventuellt vika ihop ren tvätt.
