BajsLina

Att bara tänka på vad andra vill är något som jag nu ser klart på. Vad är då min största rädsla? Att inte räcka till. När jag måste säga nej. Eller när jag helt inte vågar eller vill. Det är den biten som totalt bryter ner mig och gör att jag hamnar i mörker. Det släcker en lampa i mitt glada sinne och den tänds inte förrän jag känner att jag gjort gott för det jag gjort ont(i mitt huvud misslyckats med). Under en lång period har alltså fler och fler lampor släckts i min lycka. Lampor som många gånger inte bllivit tänd igen. En för en har dom slocknat och tillsammans har dom skapat ett totalt mörker. Min självkänsla. Där är det svart och mörkt. Små värmeljus finns ännu kvar som påminner mig att jag är värd all lycka i världen, att jag är vacker och tillräcklig precis som jag är. Ibland kommer hemska vindpustar som gör att dess ljus flackar. I vissa perioder kanske till och med släcks, men tänds återigen för att lysa svagt men ändå ge lite värme där i det mörka kalla sinnet.