Att sakta komma tillbaka
Under en lång lång tid har jag känt mig extremt grå. I vissa perioder har jag känt mig glad och exalterad, men oftast grå. Något som min läkare beskrev som "mini-depressioner". Om man nu ens kan ha sådana...
Jag som ofta är ett virrvarr av känslor har liksom bara varit "stabil". Känt mig nere utan att vara ledsen, varit glad utan att kunna skratta eller njuta. Känslorna har funnits där men dom har bara inte utspelat sig... Vilket har varit
sjukt frustrerande när det enda man hoppas på är att en tår ska rinna oavsett anledning...
Igår kom det. Tårar av sorg. Att livet känns så jävla orättvist ibland när man kämpar för att göra det bästa för en själv och alla andra.
Det var så jäkla skönt, men nog kom jag på varför jag inte gråtit på länge. Det gör så fruktansvärt ont. Kanske är det bättre att släppa ut skiten än att bära runt på den och låtsas som att den inte finns... Men kan en människa överleva en sådan
smärta eller drunknar hon?
