Att klaga eller att acceptera
Är så jävla otroligt glad att jag har underbara människor runt omkring mig som kan diskutera och reflektera med mig. Annars hade jag nog gett upp i denna process.
Det här med acceptans kändes flummigt för mig, men mycket klarare nu. Jag tänkte att jag ska acceptera allt. Men jag accepterar ju inte våldtäkter, mord och andra hemskheter, men jag måste samtidigt acceptera att det faktiskt händer där ute i världen. Jag kan alltså inte gå runt och oroa mig för att bli våldtagen, tänka på alla våldtäkter och mord som händer varje dag med alla dessa negativa tankar hela tiden utan att göra något åt det. Klagan(min värsta fiende...) är alltså en onödig sak. Då får jag acceptera det. Inte acceptera deras handling, men acceptera att det händer.
Det där var iofs ett väldigt brett och stort exempel, men det var mest för att förklara för mig själv. Nu tänker jag ta ett litet mindre exempel från igår.
Gårdagen började med att i princip vaknade trött och fortsatte resterande morgon, hade lite energi hela dagen och absolut noll när jag kom hem. Efter min meditation började jag tänka på om jag bara skulle acceptera att jag var trött och göra ingenting, när jag såg att det fanns massor av saker att göra här hemma. Det hade jag kunnat gjort, men det gjorde jag inte. Jag gick på, som min goda vän beskrev det, autopilot. Jag var helt enkelt för trött för att ta egna beslut. Hjärnan gjorde allt per automatik. Därför satt jag vid tvn, telefonen, framför spegeln och klämde pormaskar, noppade ögonbrynen. Alla dessa saker var alltså ingenting jag bestämde att jag ville göra. Jag bara gjorde dom. Egentligen skulle jag kanske bara ha gjort ingenting. Mediterat hela kvällen, läst en bok eller vad som helst. Tagit ett beslut om hur jag kunde ha vilat upp mig på absolut bästa vis.
Nu slutade kvällen med att jag hade ett sånt otroligt bra samtal och tur var väl det, annars hade jag inte vetat allt detta.
Men om jag går tillbaka till igår. Jag skulle ha accepterat att jag var trött. Gjort ett aktivt val till att vila upp mig. Kollat tillbaka på varför jag var så trött och sett till att jag inte gjorde samma sak igen. Som jag skrev i inlägget igår, hela tiden jobba med och inte emot. Kolla tillbaka och reflektera.
När jag accepterar något är det inte längre ett bekymmer. Det enda jag kan jobba på är här och nu, för det är det enda som finns. Det som har hänt, har varit och det som kommer, är sedan. Det enda som finns är här och nu.
Att klaga dränerar mig på energi. Något som skapar energi är att acceptera och reflektera.
