BajsLina

Sedan kommer vi dock till den här punkten med jobb. Enda sedan jag kände att barn är min livsglädje, eller att jobba med människor över huvud taget, så har jag också funderat kring vart inom förskolan jag har min plats. Förskolepedagog har liksom aldrig känts som den rätta vägen(alltså det jag jobbar som just nu). Har tänkt att specialpedagog kanske passar mig bättre, eller till och med chef.... Jag har alltså letat efter något där jag kan få ta en paus från barnen. Varför? 

Dels har det inte känts tillräckligt stimulerande för mig att komma till samma plats varje dag, då jag vill komma framåt i verksamheten. Förmodligen snabbare än vad det kan göra just nu under omständigheterna. Jag är liksom inte helt nöjd. Mycket beror på att jag känner att vår kompetens inte är tillräcklig. Där känner jag att jag har jobbat med mig själv för att utvecklas och det har jag. Ändå inte i den utsträckningen som jag har velat... 

Samtidigt som jag vill utvecklas så har den tiden inte riktigt funnits till i den verksamheten vi har. Det finns helt enkelt inte tid och framförallt inte energi från min sida. Det är precis som att jag försöker och tänker så mycket att det sprakar gnistor ur öronen på mig när jag försöker få verksamheten att bli enad och skapa en god balans. Med mitt tankesätt och min personlighet går det inte att göra själv. Just nu känns det som jag tänker för 6 vuxna och 22 barn... Känner in varje liten känsla och försöker lösa problemen. Det är inte konstigt att jag är trött när jag kommer hem och varför (redan innan min upptäckt om hsp/hss) började jag leta mig ur verksamheten för att vara mindre med barngruppen? 

Jag vet inte om det är just min förskola som är för mycket för mig att ta in just nu eller om det handlar om förskola i allmänhet. Kanske handlar det om att förskolelärare inte är rätt miljö för mig då det faktiskt inte finns tid att vara lugn en sekund. Inte egentligen... Alltid barn att se efter, alltid vuxnas känslor att ha i åtanke. Ingen tid för mig själv.